Kan inte sluta tänka tillbaka, saknar vad jag en gång var. Tvången, rädslan, men samtidigt känslan av att känna sig nöjd över sina prestationer, att känna stolthet.

I åtta månader har jag varit instängd bakom lås och bom, tampats med känslor som aldrig tycks försvinna, och än idag gör jag det. Jag vet att det är veckor, månader, till och med år kvar tills jag kommer slippa, om jag ens kommer att slippa det helt. Men vill jag verkligen slippa det? Jag saknar ju det. 
Ibland älskar jag att tänka tillbaka till dagar då jag inte fick gå på mina egna ben, men samtidigt hatar jag mig själv för hur jag har och hur jag beter mig. Hur min familj, mina vänner, och min pojkvän tar skada, hur jag sårar dem. Men hur ska jag kunna vända det när mina tankar ständigt kastar skit på mig...

Jag vet att jag måste kämpa, gå emot det sjuka. Men för varje gång jag går i rätt riktning gör det mig så ont, det skriker ångest i hela kroppen. Det är jag själv som skapat mitt eget helvete, jag är min egen fiende, på något sätt måste detta få en vändning.