Mina dagar spenderas hemma nu, jag är inte fri från avdelningen, men nästan. Men det är verkligen en kamp mellan vilken sida man ska stå på. Men den här gången är det faktiskt det friska som ska vinna, det är dit jag vill! Jag trodde inte det skulle vara såhär tufft med det egna ansvaret, det är ständiga tankar och ångest, men jag kämpar på, jag ger aldrig upp! 
Det har inträffat något som gjort att jag kämpar mer än någonsin, en sak som fick mig att inse hur elak och orättvis sjukdomen är, vad som kunnat hända mig om jag fortsatt, vad man utsätter sig själv för. Jag tar en dag i taget, en sekund åt gången.