Också blev det höst igen, den där tiden jag älskar.
Tiden som även får mig att tänka tillbaka, att sakna sådant som varit.

Jag saknar Paris, jag kan höra musik som får mig att längta tillbaka något så otroligt.
Höra låtar och se saker som gör att jag tänker på allt fint jag hade där, på allt jag varit med om.

Jag saknar att gå hem till min studio genom höstlöven i Jardin du Tuileries. Att se barnen leka i parken, de filosofiska sitta på stolarna, fundera, måla och läsa, att gå själv i mina tankar och fundera på vart kvällen ska ta mig. 

Saknar de galna nätterna med alldeles för mycket alkohol och fylla. 
Helgmorgnar med bakfyllebaugette och söndagar i Marais.

Jag sa till mig själv att det är här jag ska bo, "det här är min tid, det här är mitt liv".
Det var så det var, nu är det annorlunda. Jag har gått igenom så enormt mycket på de åren som gått, har stärkt mig själv som människa och mår nu psykiskt mycket bättre än på länge. Om jag ska vara ärlig mot mig själv så vet jag att jag aldrig kommer flytta tillbaka till Paris, men det är ändå där mitt hjärta hör hemma, min stad.