Hon kommer åkandes mot mig i rullstol, jag känner knappt igen henne, så tunn... Hon stapplar över och lägger sig i sin säng, ber mig rätta till hennes kudde. Där ligger hon, så orkeslös, orkar knappt prata, orkar inte hålla ögonen öppna. Håller hennes beniga hand och kan knappt förstå, i chocktillstånd. Jag säger till henne att fortsätta kämpa, att aldrig ge upp, men jag vet i själva verket hur jävligt det är, hur svårt det är.

Jag blir så ledsen, arg och besviken på vad denna helvetes sjukdomen gör mot en. Hur den kan skada en människa så mycket, förstöra ett helt liv. Den skapar levande döda.