Jag saknar inte Lund, avdelningen. Det jag saknar är alla fina jag lärt känna där. Först och främst vännerna, dem som förstod en nästan precis på pricken. När man behövde någon fanns dem alltid där med en stöttande axel att vila sitt huvud mot. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord, men vi visste samtidigt att så gott som alltid fanns det en del av huvudet som tänkte på det där, det som vi alltid tänkte och tänker på. Jag saknar också min kontaktperson, vi kom varandra väldigt nära, de som känner mig vet hur svår jag är att komma innanför. Men hon och jag byggde upp en kontakt, hon förstod hur jag fungerade, och hon försökte förstå mig så gott som hon kunde. Det är klart, 8 månader av ens liv sätter spår, det är rätt självklart. Det är ofta jag skulle behöva dem vid min sida.